Rapport:

Trots att kommersiell farmning av kaniner för deras päls är den snabbast växande sektorn inom den globala pälshandeln, är det inte många som vet om detta. Kaniner räknas inte ens in i beräkningen av de 50 miljoner djur som slaktas varje år inom pälsindustrin.

Många av de industrier som föder upp djur intensivt för kommersiella intressen, t.ex. äggproduktion, foie gras-produktion och minkfarmning, har granskats av såväl frivilligorganisationer som statliga myndigheter, en mängd vetenskapliga rapporter har tagits farm och i vissa länder har regeringar utfärdat förbud. Däremot har kaninpäls-farmning inte ägnats så stor uppmärksamhet...tills nu.

CAFT - The Coalition to Abolish the Fur Trade (ung. Koalitionen mot pälshandeln) har granskat och exponerat den vidriga handeln med kaniner för deras päls. En handel som innebär lidande för miljoner kaniner; individer som tvingas leva sina korta liv i kala gallerburar, som får sina halsar avskurna på löpande band och sin päls förvandlade till ett par handskar, en hatt eller ett par stövlar.

CAFT har infiltrerat kaninfarmer, slakterier, tillredare, körsnärer och återförsäljare i fyra europeiska länder och vi kan nu avslöja verkligheten bakom handeln med kaninpäls.

Kaniner

Kaniner är mycket sociala djur som i det vilda lever i stora grupper och upprättar komplexa kolonier. Mest av allt vill kaniner leka, springa, skutta, gräva och putsa varandra. De är intelligenta varelser och kan bli uppemot 10 år gamla. Men för de miljoner kaniner som offras för den mänskliga fåfängan elleraptiten ser livet tyvärr mycket, mycket annorlunda ut...

Huvudsakligen använder man sig av två olika sorters kaniner i den kommersiella farmningen; Rex och New Zealand White (eller California White). Rex-kaninen föds upp speciellt för sin päls och den vita kaninen har traditionellt fötts upp för köttproduktion. Det finns även en tredje sort, Orylag, som endast finns i Frankrike och som föds upp för både pälsen och
köttet.

Alla de tre sorterna föds upp på liknande sätt i anläggningar där de tvingas leva i mycket små, kala gallerburar. Kaninerna har ingen möjlighet att sträcka ut, eller ens sitta upprätt i de 30cm höga burarna och detta orsakar både mentala och kroppsliga besvär, i värsta fall leder det till en deformerad
ryggrad.

De individuella burarnas golvyta är lika liten som två skokartonger, de kaniner som sitter i gruppburar får nöja sig med en tredjedels större yta.

I det vilda dias kaninungarna sporadiskt några gånger per dygn, men på kaninfarmerna hålls kaninmödrarna åtskilda från sina ungar och får endast dia dem en gång om dagen. Det faktum att honan inte själv kan kontrollera diandet är mycket stressande för henne och kan medföra att hon dödar och t.o.m. äter upp sina ungar.

Rex

Det finns två olika typer av Rex-kaniner; Castor Rex som är brunaktig och Chinchilla Rex vars färg liknar och ibland används istället för den dyrare chinchillapälsen. Ungarna tas från sina mödrar när de är fyra veckor gamla då de flyttas till en annan bur tillsammans med sina syskon där de sitter i 3-4 veckor. Därefter flyttas de återigen till en separat bur där de får leva de resterande 6-7 månaderna av sina liv. Anledningen till att de flyttas igen är att de då uppnått könsmogen ålder då de kan hamna i slagsmål med varandra, vilket kan förstöra pälsen. Kaninerna dödas när pälsen är som tjockast, efter att den första vinterpälsen fällts. Avelskaninerna blir ca tre år gamla och honorna återbefruktas 1-3 veckor efter födseln av den förra kullen. Vanligtvis får de två kullar om året.

Vita kaniner

De vita kaninerna (New Zealand White/California White) har traditionellt sett använts till köttproduktion. Ungarna tas även här ifrån sina mödrar vid 4-5 veckors ålder då de flyttas med kullsyskonen till en gödningsbur. Där får de stanna tills de dödas vid 10-12 veckors ålder.Historiskt sett har man inte alltid tagit tillvara på pälsen från dessa kaniner men numera har efterfrågan på billig kaninpäls ökat och flera slakterier säljer nu även pälsen från vita kaniner vidare.

Orylag

Orylag-kaninerna föds endast upp i en speciell region i Frankrike. Denna kaninras togs fram på artificiell väg på 1980-talet av den statliga organisationen INRA (Institut National de la Recherche Agronomique). Farmarna som föder upp dessa kaniner måste hålla sig till strikta riktlinjer från Orylag-kooperativet som har en årlig omsättning på 3 miljoner euro med kunder som Fendi, Dior, Chanel, Hermés och D&G. 60% av vinsten från Orylag-kaninerna kommer från pälsen och 40% från köttet, detta anses vara det framtida idealet för hela kaninpäls-branschen. Kaninhonan får 7-12 ungar och insemineras återigen på artificiell väg endast några dagar efter födseln. Ungarna stannar med modern tills de är 4 veckor då de flyttas med syskonen till en ny bur tills 7 veckors ålder då de återigen förflyttas till ensamburar för att undvika slagsmål.

Dödlighet

Dödligheten är hög både för Rex-kaniner och vita kaniner och ligger på 10-15% och ända upp till 25-30% för Orylag-kaninerna. Detta "svinn" tas med i beräkningen inom vinstmarginalen. Denna siffra är långt högre än vad som är vanligt inom animalieindustrin. Den vanligaste orsaken för dödsfall är problem med andningsorganen.

Transport till slakt

Det är mycket vanligt att kaniner dör under transporten på väg till slakt, man har rapporterat upp till 7-8%.1 Den främsta orsaken är att kaninerna sitter så tätt ihoppackade och infektioner och sjukdomar sprids lätt i det instängda utrymmet. Ofta är ventilationen dålig vilket ofta leder till andningssvårigheter. Ovarsam hantering orsakar ofta benbrott och andra skador, både utvärtes och invärtes.

Slakt

CAFT bevittnade en del olika slaktmetoder på de slakterier vi besökte. En del djur dödas redan på kaninfarmen, ofta genom att farmaren slår dem i bakhuvudet med en påk innan halsen skärs av. Industriella slakterier bedövar kaninerna med hjälp av elektrisk apparatur och sedan skärs halsarna av och kaninen blöder till döds.

CAFT filmade ett slakteri där 90 000 kaniner dödades varje dag. Kaninerna satt och väntade på sin död i plastlådor i staplar om åtta våningar medan deras artfränder hängdes upp i krokar framför nosen på dem. Kaninerna var täckta av urin och avföring från transporten och förvaringen och inspektörerna bevittnade hur vissa kaniner var vid fullt medvetande och skrek av rädsla och smärta medan de blödde till döds.

Synpunkter på den obefintliga välfärden

Kaninerna föds upp i kala gallerburar som berövar dem rörelsefrihet och psykiskt välmående.

Gallergolven orsakar skador på tassar och hasor; skavsår och blåsor som leder till infektioner är mycket vanliga. 2004 kom en rapport som visade att upp till 15% av kaninhonorna led av dessa blåsor och skavsår (Pododermatitis)2 och uppemot 40% av alla honor hade skador på tassarna som tydligt förorsakade obehag.3

Golven i kaninfarmerna är täckta av avföring och urin och stanken av ammoniak ligger tät i byggnaderna. Detta irriterar ögonen och orsakar ofta infektioner.

Vare sig kaninerna sitter ensamma eller tillsammans med kullsyskon är bursystemen förkastliga ur ett välfärdsperspektiv. Kaniner, som är mycket sociala djur, lider av att tvingas till isolering och denna stress föranleder ofta s.k. stereotypa beteenden som kan ta sitt uttryck i tvångsmässigt putsande på den egna pälsen eller gnagande på burgallret (vilket förövrigt är mycket vanligt hos alla djur som lever i fångenskap). Även de överfulla gemensamma burarna skapar problem eftersom djuren där lever alltför tätt vilket kan leda till aggressioner och slagsmål. Stereotypa beteenden förekommer även i gruppburarna och tar sig uttryck bl.a. i öronbitning och överdriven putsning av andras eller den egna pälsen.

De kala burarna erbjuder ingen som helst stimulans och uttråkning och apati leder också till sterotypa beteenden. Forskning har dock visat att även mycket sparsam berikning, såsom pinnar att gnaga på eller lite halm, kan göra stor skillnad för djurens välmående. Detta är allmänt känt bland kaninuppfödarna men ingen av dem CAFT besökte hade vidtagit några åtgärder för att förbättra djurens liv.

Kaninerna lever sina korta liv i en totalt onaturlig miljö och den enda gången de får se solens ljus är när de transporteras till slakteriet.

Tillverkning

Traditionellt sett har man endast använt kaninpäls från raser som fötts upp specifikt för det ändamålet. Päls från unga kaniner (10-12 veckor gamla) i köttindustrin har inte samma kvalitet och många slakterier kasserar fortfarande dessa skinn. Efterfrågan på kaninpäls har dock ökat under senare år, framförallt från Kina, vilket innebär att även pälsen från ex. vita kaniner (som tidigare använts endast till köttproduktion) är eftertraktad.

De företag som sysslar med beredning av päls har utvecklat olika tekniker som mer eller mindre förvandlar päls av lägre kvalitet till det kunden vill ha; bl.a kan man manipulera päls med hjälp av färgning, rakning etc. så att den ser ut som pälsen från Karakul-lamm (aborterade lamm av rasen Karakul som har en mycket tät, vågig och glänsande päls). Många av dessa företag har nu flyttat till Kina där produktion och arbetskraft är billig och där man inte behöver rätta sig efter miljöregulationer. När beredningsprocesserna är klara skickas pälsarna ofta tillbaka till Europa för att där bli färdiga klädesplagg.

Priset på kaninkött har legat konstant i flera år enligt producenter CAFT talat med. Då man även kan få ut 10-45 euro cent för varje päls är det ett incitament som fått många kaninfarmare att fortsätta sin verksamhet istället för att lägga ner. Handeln med kaninpäls har helt enkelt gjort det mer lönsamt att fortsätta exploatera levande, kännande varelser.

Ökad efterfrågan på kaninpäls

Det finns en vedertagen sanning inom kaninpäls-branschen att den ökade efterfrågan på kaninpäls beror på de billiga produktionskostnaderna. Detta möjliggör för tillredare och designers att experimentera med just kaninpäls för att få fram önskvärda effekter medan man med dyrare päls inte gärna tar sådana ekonomiska risker.

Den kaninpäls som anses hålla högst kvalitet kommer från raser som fötts upp för just detta ändamål, men även pälsen från kaniner som fötts upp för köttproduktion används och inbringar stor vinst och man kan på intet sätt kalla kaninpäls en biprodukt. Som vi sett är det just försäljningen av päls som håller många farmer vid liv ekonomiskt.

Det är egentligen fullständigt irrelevant huruvida man använder pälsen från en kanin som ämnats till köttproduktion. Man kan aldrig komma ifrån att den som köper kaninkött finansierar de vedervärdiga grymheter som pågår mot miljoner individer i uppfödningar och slakterier runt om i världen.

Kaninhonan som berövats sina ungar efter 4 veckor bryr sig inte om varför det händer, utan just ATT det händer. Hon bryr sig inte om huruvida hennes ungar hamnar på någons tallrik eller på ett par stövlar; hon bryr sig endast om att ungarna tagits ifrån henne och att hon är instängd i en bur och inte tillåts göra allt det som är naturligt för henne; att få känna solen värma sin rygg eller att få hoppa och skutta tillsammans med andra kaniner.

Vad du kan göra:

• Köp aldrig äkta päls! Undvik alla produkter och varor som ser ut att innehålla äkta päls. Kontrollera noga dekorationer och foder och om du inte är 100% säker på att det är falskt - köp inte!
  
• Bojkotta de butiker som säljer produkter med äkta päls och uppmuntra
  familj och vänner att göra detsamma.
  
• Uttryck ditt missnöje till butiker som säljer äkta päls och informera
  CAFT.
• Ta reda på fakta och kontakta CAFT, eller gå in på hemsidan, om du
  behöver mer information.
  
• Bli aktiv. Ta reda på vilken djurrättsgrupp eller kampanj du kan gå
  med i. Kontakta CAFT för mer information.
  
• Donera pengar till CAFT för att stödja vårt arbete mot päls.

References:
[1] Leoni et al., (2000) Trasporto e qualità della carne. Rivista di Coniglicoltura, 3: 40-47
[2] Rosell J M (2004) The Suckling Rabbit: Health, care and survival.A field study in Spain and Portugal in 2003-2004.
[3] Drescher and Schlender-Bobbis (1996) Pathologic study of pododermatitis among heavy breeders on wire floors (English Summary) World Rabbit Science 4:143-148